French Pointillist Painter, 1859-1891 Georges-Pierre Seurat (2 December 1859 ?C 29 March 1891) was a French painter and draftsman. His large work Sunday Afternoon on the Island of La Grande Jatte, his most famous painting, altered the direction of modern art by initiating Neo-impressionism, and is one of the icons of 19th century painting Seurat took to heart the color theorists' notion of a scientific approach to painting. Seurat believed that a painter could use color to create harmony and emotion in art in the same way that a musician uses counterpoint and variation to create harmony in music. Seurat theorized that the scientific application of color was like any other natural law, and he was driven to prove this conjecture. He thought that the knowledge of perception and optical laws could be used to create a new language of art based on its own set of heuristics and he set out to show this language using lines, color intensity and color schema. Seurat called this language Chromoluminarism. His letter to Maurice Beaubourg in 1890 captures his feelings about the scientific approach to emotion and harmony. He says "Art is Harmony. Harmony is the analogy of the contrary and of similar elements of tone, of color and of line, considered according to their dominance and under the influence of light, in gay, calm or sad combinations". Seurat's theories can be summarized as follows: The emotion of gaiety can be achieved by the domination of luminous hues, by the predominance of warm colors, and by the use of lines directed upward. Calm is achieved through an equivalence/balance of the use of the light and the dark, by the balance of warm and cold colors, and by lines that are horizontal. Sadness is achieved by using dark and cold colors and by lines pointing downwards.  Related Paintings of Georges Seurat :. | La Parade | The Circus | The seated Teenager | Watering can | The Grand Jatte of Sunday afternoon |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
William Rothenstein
English Painter, 1872-1945 English painter, printmaker, teacher and writer. He was the son of a wool merchant and delighted in the grim landscape of his native Yorkshire, which was the subject of some early watercolours. At 16 he left Bradford to attend the Slade School of Art, London (1888-9), where he was a pupil of Alphonse Legros, and the Acad?mie Julian, Paris (1889-93). His talent was recognized as early as 1891, when an exhibition of his work and that of Charles Conder at the Galerie Hadrien Thomas in Paris attracted the attention of many artists including Pissarro and Degas. The latter invited Rothenstein to visit his studio and became a major influence on his development. After an inspiring four years he left Paris for Oxford
Levitsky, Dmitry
Russian Painter, 1735-1822 .Russian painter of Ukrainian birth. Together with Fyodor Rokotov and Vladimir Borovikovsky, he ranks foremost among 18th-century Russian portrait painters. He received his first lessons in painting from his father, Grigory Levitsky-Nos (1697-1769), a priest, engraver and painter. He also studied under Aleksey Antropov, who had come to Kiev to decorate St Andrew's church (1752-5). In the late 1750s Levitsky went with Antropov to St Petersburg, where he stayed until 1764; he continued with lessons from Antropov to whom, it appears, he owed the objectivity that was to characterize his work. It is probable that he also studied at the St Petersburg Academy of Arts, attending classes under Louis Lagren?e. Levitsky worked with Antropov on the decoration of triumphal arches in Moscow for Catherine II's coronation in 1762. His first known portraits are rather formal, for example that of the architect Aleksandr Kokorinov (1769; St Petersburg, Rus. Mus.), which won Levitsky the title of Academician in 1770. In such works he made successful use of a compositional structure typical of formal European portrait painting, intended to emphasize the importance of the sitter.